Stolta mamman

Jag kan fan inte tro det är sant! Det här kan ju bara inte få vara sant? Kan jag inte få vakna upp och bara ha drömt den värsta tänkbara mardrömmen någonsin?

 

Jag vet inte hur många tårar som fallit ner för min kind denna jul.

 

Bara för någon vecka sedan på lucia fick jag krama om min gravida fina kusin, vi pratade om hur illa man kan må som gravid men det är värt det uppenbarligen då vi skaffat två. Vi pratade barnnamn och fotade mina gravida kusiner ihop. Dock berättade hon också att hon fått en knöl i jumsken som gjorte ont som hon åt smärtstillande för. Hon skulle bara någon dag efter det få redan på vad det var.

 

På självaste julafton träffas vi igen på minneslunden, då och där berättar hon att det var CANCER. Elakartad jävla cancer! Jag får inte fram ett ord utan tårarna kommer direkt. Hon säger att man måste ta bort barnet då hon "endast" är i vecka 18, snart 19. Ett foster klarar inte strålningsbehandling som hon troligtvist måste få nu för att överleva denna jävla cancer. 

 

Dagen efter åker vi hem till hennes föräldrahem med en blomma. Där sitter hon stark som få och berättar allt hon vet och fått vara med om de senaste dagarna medans mina tårar fortsätter rinna för min kind. Hon har ont och är svag i kroppen men psykiskt klarar hon allt. Helt otroligt hur kroppen fungerar egentligen. 

 

Imorgon får hon veta hur framtiden blir. Vad det är för cancer och vilken behandling hon behöver. Måste hon göra en abort osv, osv. 

 

Fy fan för att få vara med om det här, efter år av längtan efter en liten och så händer det här? Vad fan är meningen med detta? Hur jävla orättvist kan livet vara? 

 

Så nu hoppas jag att ni som har nära och kära runt om er tar vara på varandra riktigt ordentligt och aldrig tar varandra för givet. Man vet aldrig vad som händer imorgon, nästa vecka, nästa år...